Att inte låta skörden gå förlorad
Jag skrev i början på sommaren om kvällen på bryggan här vid sjön Kolsnaren hos oss i västra Sörmland, om Jenny och mig och tanken på att hösten är en skördetid på fler sätt än ett. Att en grupp som kommer hit till Båsenberga i september eller oktober bär med sig sin egen, osynliga skörd. En sommars vila, tankar som fått mogna i bakgrunden, lite distans till allt det som kändes så akut i juni. Och att det är den skörden som möter vår, äpplena och rotfrukterna, vid samma bord.
Men en skörd som inte tas om hand är bara mat som blir förstörd i en korg. Det gäller äpplena. Det gäller också det där ni bar med er hit.
Det som faktiskt skördas vid bordet
Det finns något med att sitta i samma rum som inte går att ersätta, hur bra uppkopplingen och kameran än är. Det handlar inte bara om känslan. Hjärnan beter sig faktiskt annorlunda. Den där blicken som fångas över bordet, tonfallet som hänger kvar en sekund för länge, samtalet som fortsätter vid kaffepannan utan att någon kallat till det . Och det är just de där små osynkade ögonblicken som forskare pekar ut som det som faller bort när allt blir digitalt. Inte mötet i sig, utan allt runtomkring det.
Och det är förmodligen ingen slump att de bästa idéerna sällan kommer mitt i ett arbetspass. De kommer på promenaden efteråt, vid disken, någon timme efter att man slutat anstränga sig. Hjärnan jobbar vidare i bakgrunden när den får vila. Den kopplar ihop saker den inte hann koppla ihop när den var upptagen med att prestera. Det är samma princip som gör att en grupp som fått sova på saken, kanske gå en runda på golfbanan precis utanför vår dörr eller bara sitta tyst vid bryggan en stund, ofta landar bättre i sina beslut än en grupp som pressat fram dem i ett konferensrum klockan fyra på eftermiddagen.
Varför skörden blir förstörd
Det vanligaste jag ser är ju inte att konferensdagarna här blir dåliga, absolut inte, men det är vad som händer på måndagen, när det blir vardag. Och det är inte så konstigt, för det finns något i oss som drar tillbaka mot det invanda så fort spänningen släpper, lite som en gummisnodd som sträckts ut. Gamla mönster kräver mindre kraft än nya, och när inkorgen väl är full igen väljer hjärnan alltid den enklaste vägen. Som med så mycket annat.
Det andra som spökar är att en stark känsla sällan räcker. Man kan lämna ett bord helt övertygad om att man ska göra något annorlunda, och ändå gör man det inte. Inte för att man inte menade det, utan för att en känsla inte är en plan. Det som faktiskt avgör om något blir av är om man bestämt exakt när och var det ska hända, innan man skingras. ”Om det här inträffar, då gör vi så.” Annars stannar det vid en bra känsla på vägen hem, och bra känslor håller sällan längre än till måndag.
Vad kan vi Båsenberga göra åt det
Det är här vi gärna kommer in, om ni vill ha oss där. Vi har sett tillräckligt många grupper komma och gå till vår konferensanläggning här på Båsenberga för att veta vilka rum och rytmer som faktiskt får tankar att lossna. Om det är fokus ni behöver eller luft och rörelse, en sjukamp i vårt hundraåriga gårdsmagasin eller en runda på Vingåkers golfbana innan ni sätter er ner igen. Maten vi lagar av lokala råvaror från skafferiet vi bor i är timad för att bära dagen, inte stjäla energi från den.
Och innan ni kommer pratar vi gärna igenom vad just er grupp behöver för att skörden ska hålla i sig hem. För vi vill att ni lämnar Båsenberga med ett konkret nästa steg, inte bara en bra känsla.
För skörden avgörs inte vid bordet. Den avgörs i hur man tar hand om den efteråt.
Det är kanske det som är höstens egentliga erbjudande. Inte bara ett datum i kalendern för er kickoff eller er höstkonferens, utan en påminnelse om att skörden har ett fönster. Att det finns ett läge när allt är moget på en gång, människorna, energin, årstiden. Det läget är just nu.
—
Funderar ni på en höstkickoff eller konferens i Sörmland? Hör av er, så pratar vi om vad er skörd ska bli av. Här hittar ni vårt bästa erbjudande på utvalda datum »
